189
lefde, och ingen mer än hon vågat sig på honom . Mamsell Kristin behöfde också all den kallblodighet, öfver hvilken hon förfogade. Ty bland kökspersonalen härskade efter dödsfallet hela den skräck, hvilken plägar komma, då en människa gått hädan, hvilkens lif icke varit sådant alla veta, att en människas lif bör vara. Dessutom var Granås en plats, om hvilken hvem som helst kunde berätta, att icke allt där var, som det borde vara. Detta visste alla. Mångfaldiga voro de berättelser, som pigorna hviskande förtalde hvarandra, när talgljusen brunno med långa vekar under de mörka vinterkvällarna. Hur det tisslade och tasslade, suckade och kved i det gamla huset, både högst upp på vinden och inne i de många rum, som nu voro stängda, därom kunde mer än en ge besked. Så länge hade nu de tomma våningarna stått stängda, att ingen kunde veta, hvad de gömde. Om lilla friherrinnan spökade däruppe, var visserligen osäkert. Men hvarifrån kommo de trippande stegen, som så många hade hört, fastän trossbottnarna voro grofva och stadiga som på alla hus, byggda i gamla tider? Hvarifrån kommo de spröda, liksom vissna ljuden af sång, som hördes under de blåsiga vinternätterna? Var det icke någon, som bodde kvar där och icke kunde komma
