190
bort, någon, som vaktade och väntade på att bli fri och en gång få lämna den gamla byggnaden, som nu genljöd af främmande röster? Härom talade alla på Granås. Vida omkring hade det talet sports. Värst hade det blifvit, sedan snåla baron dött. Då bommades jungfrukamrarna igen med rigel och stål. Biblar och psalmböcker fingo ligga framme för att finnas till hands vid behof, och den, som dessa nätter såg något, aktade sig nogo att tala om, hvad han sett. Med bleka ansikten gick husfolket dagen i ända omkring och väntade natten.
Värst var det andra natten. Då trippade det i trapporna, pep under golfven, och en stank som af djur, spreds öfver hela huset. Midt i natten kom någon och slog på fönstret. Dödstystnad rådde därinne. Svara vågade ingen. En röst därute ropade: »Låt upp. Det är nattvakten. »In kom han, och under svordomar och böner förklarade mannen, att han icke vågade vara ensam ute. Gråskäggig och våt af regnet, som föll, satt han vid dörren i pigkammaren, medan från alla sängar ängsliga blickar riktades mot honom. Nattvakten kunde berätta, hvad det var, som alla hade hört. I juninattens genomskinliga skymning hade han sett hur råtta efter råtta sprang ut genom källargluggarna, utför den
