194
öfver duken, som täckte hans hufvud, tog hon den stora nyckelknippan och lyktan, hvilken fortfarande hängde så, som den döde i lifstiden velat ha den. Icke ett ögonblick förlorade mamsell Kristin sin sinnesnärvaro. Att någonting skulle bli alltför närgånget undersökt i det gamla huset, innan den döde kommit i grafven, hade hon sina goda skäl att icke önska. Och denna tanke gaf henne mod att våga allt. När begrafningen var öfver och unge baronen kommit hem, ville mamsell Kristin lämna nycklarna i hans händer och oförtöfvadt begifva sig bort för att sätta i säkerhet de besparingar, hvilka det var hennes konst och hemlighet hur hon förmått att göra äfven under de girighetens argusögon, hvilka städse bevakat henne. Hade hon vågat så mycket, som hon gjort, vore det skam att tveka nu. Därför steg hon nu modigt uppför trappan och glad var hon åt att vara ensam. Hon profvade en stund nycklarna, innan hon fann den rätta. Men när till sist dörren gick upp, och hon kunde lysa in med lyktan, då stannade mamsell Kristin häpen. Stora salongen såg ut som en enda grushög. Kristallkronorna lågo splittrade öfverallt, spillror af väggspeglar, möbler, husgeråd, flikar af dukar och draperier, ett kaos af ödeläggelse mötte hennes ögon, och
