Sida:Thora.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

195

när hon såg upp, var hela taket bart. Nakna grinade de tunga bjälkarna fram, och hela rummet var fullt af damm och rök, som steg från grusmassan.

I ett ögonblick förstod mamsell Kristin, hvad som här hade skett. Gipsen hade fallit ned från taket och krossadt allt. Det var, som om den hållit ihop under alla dessa år, då intet blef repareradt, öfversedt eller satt i stånd, för att falla samman just i det ögonblick, då den man, hvilkens hela lif stannat kvar inom dessa tomma väggar, ej längre kunde förnimma dånet af sin helgedom, hvilken föll samman i ruiner. Mamsell Kristin stod där med lyktan i hand. Öfver rummet och ända upp i taket föll den oformliga, rörliga skuggan af hennes feta, lilla figur. Öfver hennes fötter ilade de sista vettskrämda mössen, som glömt sig kvar, utan att hon märkte dem. Noga stängde hon dörren efter sig och gick med korta, betänksamma gumsteg trappan utför och tillbaka in i det rum, hon nyss lämnat.

Där satt mamsell Kristin natten öfver vaken. Men när morgonen kom, släppte hon ingen in i de stängda rummen, hur mycket hon än bestormades med frågor af det uppskrämda husfolket, som darrat inför oväsendet värre än hon. Ingen behöfde gå in där, förklarade mamsell