II.
När Konrad första gången kom upp i de
öde rummen, där grushögarna täppte ingången,
föreföll det honom, som såge han framför sina
ögon sinnebilden af hela det arf, han från fadern
mottagit. Något agg mot fadern kände han
emellertid icke. Han förstod blott, enkelt och
praktiskt som han öfverhufvud såg sin värld,
att hvad fadern låtit falla i grus, måste han
bygga upp ånyo. När han satt sig in i ställningen,
visste han ock, att medel därtill icke
fattades. Han förvånades, när han genomgick
faderns bankböcker, och det blef honom ännu
obegripligare än förr, hvarifrån den girighetens
sot ursprungligen stammat, hvilken förmörkat
faderns hela lif och hans egen ungdom.
Ända sedan barndomens dagar kände Konrad folket, dem hvilka bodde i statbyggningarna, och dem, hvilka innehade torpen, som lågo
