198
strödda rundt om på egendomens skogar. Icke blott till namnet kände han dem. Under de långa månader, då han gått ensam hemma, och fadern icke velat se eller tala med någon, hade han setat timmar och dagar i de små hemmen, där han fann människor, med hvilka han kunde tala, och att fadern kallades »snåla baron» var honom välbekant. Som pojke hade han smålett däråt och funnit det naturligt. Som ung man hade han varit van att höra det, tagit saken, sådan den var, och mer än en gång försökt att, där han så kunnat, träda emellan och hjälpa. Mycket hade han i detta hänseende icke förmått att uträtta. Nu kunde han göra, hvad han ville, och det han under den första tiden efter faderns död såg klarast af allt, det var, att hans skyldighet mot faderns minne kräfde, att skymfordet »snåle baron» bragtes i glömska.
Det var en lätt sak för Konrad Olthov att vinna sina underhafvandes förtroende. Han intog gent emot dem något af samma ställning, som en efterlängtad kronprins, hvilken bestiger tronen efter en konung, som länge varit impopulär. Ljusa legender hafva bildats kring hans person, och längtan efter en bättre tingens ordning tvingar alla att omgifva honom med sina bästa förhoppningar. När han kommer till makten,
