200
hvilka först en senare tid allmännare skulle skänka åt män inom hans klass.
Denne unge man, hvilken aldrig njutit någon ungdom, var minst af allt en svärmare. Allra minst föll det honom in att sentimentalt tillgodogöra sig den ställning han vunnit som den tjänande broderns like och kamrat. I själfva verket hade Konrad Olthov under soldattiden aldrig förgätit, att hans födsel gaf honom rätt och skyldighet att befalla. Men hur fattigman lefver och tänker hade han lärt, och den lärdomen tog han med hem. Att han handlat som han gjort, berodde helt enkelt därpå, att han fått i sitt hufvud att pröfva detta slags lif. När han kom in i det, tog han det, som det var, enkelt och naturligt, som han plägade komma till rätta med tillvaron öfver hufvud. När han sedan återkom därifrån, hade han lärt sig befalla, därför att han nu kunde lyda.
I trakten började det stå en viss glans kring den unge baronens namn. De gamla våningarna underkastade han visserligen den reparation, som var nödvändig för att hålla byggningen vid makt. Men han lät dem stå stängda som förr, nöjde sig för egen del med faderns gamla rum på nedra botten. I stället vidtog han tidsenliga förbättringar i egendomens skötsel, och framför allt
