201
förbättrade han sina underhafvandes bostäder och hjälpte upp torparnas jord. De gamla i trakten läto Konrad höra, att han skämde bort arbetarna och gaf dem för stora friheter. Men Konrad log åt dylika invändningar. »Arbetaren är sin lön värd,» svarade han. Själf visste han med sig, att hans hand var lika fast, som den var öppen, och att skaffa sig lydnad förstod han, att hålla andras anspråk inom behöriga gränser likaså.
Mamsell Kristin hade vid den nya ordningens början helt lugnt sagt upp sin plats och förklarat sig önska flytta. Hon var stadd af gamle baron, påstod hon, och när nya krafter började råda, fann hon sig öfverflödig. Konrad blef ej vidare öfverraskad öfver detta beslut. Som gosse hade han alltid varit rädd för gamla Kristins alltför påfallande vänlighet, och som ung man misstrodde han henne både på grund af hennes välde öfver fadern och den känsla af obestämdt obehag, som hennes små runda ögon och sammanknipna mun städse ingifvit honom. När mamsell Kristin reste, förvånade det honom därför egentligen icke, att han småningom fick kännedom om ett och annat, hvilket han förut väl anat, men hvarom han aldrig kunnat få visshet. Och när han slutligen fann, att det som kom i
