Sida:Thora.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

205

den lifliga hyn och de djupblå ögonen, skuggade af mörka ögonbryn. Kontrasten mellan dessa ögon och det blonda håret, var det, som fängslade den unge mannen. Klangen i den vackra Ediths stämma var fyllig och stark, och när Konrad sent på juninatten red hem, tänkte han på Thora.

Länge hade hon varit ur hans tankar. Det var, som om allt, hvad han under de sista månaderna upplefvat, dragit ett bredt streck mellan det förflutnas dröm och den verklighet, hvari han nu lefde. Som en dröm såg Konrad hela sin första ungdom. Den hade glidit bort, när han första gången, klädd i dansk soldatuniform, stod på vakt och kände, att han hade ett ansvar. Nu syntes den honom så aflägsen, som hade månaderna varit år och åren decennier. Hans mandom var mogen nu, och i öfvermodet af den första kraftkänsla, som följde därmed, märkte Konrad ej annat, än att hans nya jag hade fått öfvertaget, och att allt hvad han tidigare upplefvat var bortblåst som af nya, kraftiga vindar. Aldrig föll det honom in, att det, som nu slumrade, åter skulle kunna vakna till lif och göra sig hördt.

Hästen gick i skridt, och Konrad lät honom gå så. Rundt om honom var natten ljus, och granskogen doftade. På Thora tänkte han.