206
Thora hade varit medelpunkten i den värld, som nu låg honom så fjärran. Prinsessan i slottet hade hon varit, prinsessan i det slott, som sjönk i sömn och dvala, medan slingerrosorna växte däröfver. När slottet försvann för hans syn, tog det prinsessan med sig, så att äfven hon blef borta. Som han nu försökte tänka på Thora, var hon overklig för honom, som hade de mötts en gång för länge sedan, och det som skett dem emellan hade blifvit utan betydelse. Förälskad hade han gått vid hennes sida, och när hon log emot honom och var glad, då hade han trott, att hans känsla var besvarad. Utan att ana, hur han led, hade hon så gift sig med en annan, och när de mötts igen, var det, som hade de alltid älskat hvarandra, men ödet hade kommit emellan och skiljt dem åt.
Konrad tänkte på allt detta nu, som hade det händt någon annan. De tysta timmarna på Akerups gård, vandringen genom snön i den tidiga morgontimman med släden, som körde framför dem, allt detta var honom overkligt, som hade han drömt det eller läst det i en bok. Thora själf liknade en liten skygg och förskrämd fågel, hvilken icke vågar kvittra, därför att en tung hand håller honom fången och inte vill släppa sitt tag. Thora själf skulle aldrig komma
