213
nu skulle komma. Lugnt, godt och förhoppningsfullt syntes honom allt. Nu skulle arbetet gå lättare än förr. Nu skulle allt det sättas i verket, som han förut blott påbörjat. Nu, när han fick en hustru, som kunde vara honom en hjälp. På Edith tänkte han, men icke som en ung man, hvilken vet sig älskad och längtar efter att äga den älskade. Konrad märkte det själf och log åt sina tankar. Hur olika, tänkte han, är icke allt hvad man drömmer en gång, mot verkligheten, när den kommer med lifvets fulla glans.
Men när han somnat, drömde Konrad om Thora. Han såg henne gå ensam på en snötäckt slätt, en väg med djupa slädspår, där hon mödosamt arbetade sig fram. Bort ifrån honom gick hon, och han gjorde intet för att få henne att vända sig om och se åt det håll, där han själf stod.
Konrad vaknade med en pinsam, förvirrad känsla af, att han på något sätt svikit Thora . Att han kunnat drömma om henne, förvånade honom. Länge hade hon varit borta ur hans tankar.
