III.
En månad senare svepte blåsten kall öfver
Akerups gård med de öppna fälten nedanför
backen och skogsåsen, hvilken mörk och tät
reste sig öfver dalens skymning. Det var en
afton i oktober. Luckorna voro redan stängda,
och från de halfmånformiga lufthålen föll skenet
från ljus och lampor i darrande fläckar ut öfver
gårdens mörker.
Thora gick tyst och ensam genom rummen. Inne i barnkammaren sofvo nu två, Hans, som redan var fyra år gammal, samt i vaggan en liten bräcklig och mager gosse med stora ögon och sjukligt hvit hy, buren i sorg och född i vånda. Det låg ett drag af likgiltighet och trötthet öfver hela Thoras ansikte, något outsägligt pinadt och jagadt. Hon gick snabbt, som hade hon behöft brådska.
Af vana såg hon efter, om allt var i ord-
