219
någon ville tala vid frun. Thora vände om ut i salongen och fann där före sig en man, hvilken hon väl kände. Det var skolläraren i socknen, en gammal, löjlig man med öfverdrifvet artiga åtbörder och ett försök till elegans i klädseln, som kom honom att se ännu fattigare ut. Mannen stod där bugande och fick icke fram ett ord. Upprepade gånger måste Thora uppmana honom att säga, hvad han hade på hjärtat. Stammande och på krokvägar fick skolläraren till sist fram, att det hade skett en olycka, och att det rörde disponenten. Men han var i den grad upprörd, att han oupphörligt motsade sig själf. Thora lät honom tala och stod själf lugn och orörlig, som om underrättelsen icke angått henne. Skolläraren tystnade till sist och torkade pannan, som var våt af svett. Rådvill såg han sig om bland kvinnorna, som kommit in från köket.
»Är min man död?» frågade Thora slutligen.
Hennes stämma ljöd så allvarlig och lugn, att den just därigenom spred skräck omkring sig ännu mera.
Nej, död var han icke. Men han var sjuk, han måste föras långsamt. Skolläraren hade blifvit sänd i förväg att underrätta. Men han hade
