220
uträttat sitt uppdrag illa. Innan han ännu lyckats behärska sig tillräckligt för att få sagdt, hvad han ville, gaf gårdvarden skall, vagnshjul bullrade på sandplanen utanför trappan, och dämpade röster hördes utifrån gården.
Alla störtade ut genom vestibulen. Blott den förskrämde skolläraren smög sig ensam ut köksvägen och försvann. Sist af alla kom Thora ut på gården. Med vidöppna ögon stod hon och stirrade på den öppna flakvagnen, på hvilkens botten en mänsklig gestalt låg bäddad, och vågade sig icke fram. Hon såg männen lyfta upp gestalten, som låg där, och bära honom in, såg en tung, slapp hand hänga ner, ett blekt ansikte med slutna ögon skymta förbi under vestibulens taklykta. I ett nu var synen försvunnen. Som om hon drömt stod Thora där. Hon kom till medvetande, först när hon hörde röster, som ropade henne.
Inne i sängkammaren låg Bruce. Han andades knappast hörbart, läpparna voro hårdt slutna, och håret, som fallit fram i pannan, var vått. En hviskande röst berättade för Thora, att han fallit någonstans och legat som död, blifvit upp lyft och lagd i sin vagn. Det hade dröjt länge, därför att kusken var ensam med honom, när han föll, och hvarken kunde lämna honom allena
