221
eller ensam lyfta honom upp. I detta ögonblick åkte kusken i karriär efter doktorn. »Jaja,» hviskade Thora till svar. »Jaja, jag förstår.»
Men i själfva verket förstod hon ingenting. Först när de, som burit honom, sakta smögo sig ut, vågade hon sig fram till mannen.
Nattens timmar släpade sig fram. Ännu när doktorn kom, låg Bruce med slutna ögon. Andedragen hade blifvit tyngre och hesare, ögonlocken lågo igen som förut. Doktorn kom och kunde ingenting göra, talade om något gammalt hjärtfel och hjärtslag, stannade ett par timmar vid dödsbädden och for sedan hem, då han ingenting kunde uträtta. Thora hörde hans ord och förvånade sig icke en gång öfver, att hon ingenting vetat. »Hjärtfel,» tänkte hon. »Hjärtfel är sådant, hvaraf man måste dö.» Till doktorn sade hon något om, att hon vetat det länge. Inför honom tyckte hon sig ej kunna vidgå, att hon, som var Bruces hustru, ingenting vetat härom. Så for doktorn, och när han rest, härskade döden enväldigt på Akerups gård. Väntande hans ankomst, satt Thora ensam vid sin makes bädd.
Flera timmar fick hon vänta, innan Bruce slog upp ögonen. När det skedde, stannade den tunga andhämtningen af, och Thora, som aldrig förr sett någon dö, trodde, att det var
