Sida:Thora.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

224

gardinerna i rummet, där han blifvit lagd, voro nedrullade, så att djup skymning rådde. Fru Bruce dröjde länge därinne, och när hon kom ut, gick hon myndig och rak genom rummen. Hennes ansikte hade återfått något af sin vanliga skärpa, blott åtbörderna voro präglade af en ro, som kunde hon aldrig glömma, att hon var en mor, hvilken sörjde sin son.

Allt sedan svärmodern denna gång återkommit, kände Thora det som om hon icke längre varit härskarinna i sitt eget hus. Svärmodern kallade henne »lilla barn» och uppmanade henne att söka hvila. Svärmodern gaf befallningar i köket och ordnade om begrafningen. Outtröttlig och vaksam, var hon i rörelse från morgon till kväll. Instinktlikt vände sig tjänarna till henne, när de behöfde besked. Det var som ville hon söka glömma själf, att hon en gång lämnat sonens hus i främmande händer. Thora var också nöjd, att så var. Ty hela dagarna frös hon som i feber. Det som skett så hårdt och så oväntadt hade slagit henne lam. Nu fick allt omkring henne gå sin gång, som det ville. Inne hos barnen satt hon dagarna i ända, och när de sofvo, somnade äfven hon och sof som efter en lång sjukdom.

Ute i våningen gick gamla fru Bruce ensam