225
och ställde med begrafningen. Allt som skulle göras, styrde hon om, intet blef glömdt. Aktsam och tyst skred hon fram genom rummen, hvilka hon kände så väl, och snabbt gick arbetet under hennes vaksamma ögon. Hvad hon tänkte, visste ingen. Men hvarje dag satt hon en stund vid sonens dödsläger. Det var den enda hvila, hon tog. En gång frågade hon tjänarna, om fru Thora varit därinne. Ingen kunde säga bestämdt besked, dock trodde man, att så ej var fallet. »Det är bra,» svarade den gamla frun lugnt. Men den glimt som kom i hennes ögon, var ej af det goda.
Så hade gamla fru Bruce kommit tillbaka till Akerup, och medan hon gick där, gjorde sig inom henne den tanken allt mera gällande, att hade hon stannat, och detta giftermål, hvilket hon dock en gång så starkt önskat, icke blifvit af, skulle allt ha varit bättre. Hennes ögon föllo på Thora, som oföretagsam och förkrossad gick omkring, som vore all vilja inom henne utsläckt, och den gamla frun gaf henne i sitt sinne skulden för mycket. Så tvär och inbunden, som sonen blifvit under de sista åren af sitt äktenskap, hade modern aldrig sett honom. Bitterheten steg inom henne, ju mera hon tänkte på denna unga kvinna, hvilken dårat hennes son
15. — Thora.
