227
tal om sonens äktenskap bland grannarna och ute i bygden.
»En dotter som känner sin plikt kan ej handla så mot sina föräldrar,» sade hon sträft. »Skrif då åtminstone i dag, så att ej nyheten kommer från andra.»
Thora ämnade göra detta. Hon visste att det hon gjort mot föräldrarna, var illa, och det sved i henne, när hon tänkte på, hur illa hon fyllt sina plikter, äfven emot dem. Men Thora kunde icke skrifva. När hon försökte, kommo tårarna, som skymde hennes ögon, och fläckade papperet. Hvad hon ville säga, visste hon dock, att hon aldrig kunde säga i ett bref. I stället reste hon sig upp från skrifbordet och gick in i dödsrummet, som hon icke besökt, sedan svärmodern kom. Det var, som ville hon bedja den döde om förlåtelse, för att hon var, den hon var, och icke kunde blifva bättre. Den gamla frun såg Thora, när hon förgråten kom ut därifrån. Mot hennes vilja stämde detta den gamla mildare mot sonhustrun. Hon skakade på hufvudet och tänkte för sig själf, att Thora var ett svagt barn, på hvilket ingen kunde bli klok.
Thora kom in bland de många gästerna i sin svarta dräkt med det breda, hvita sorg-
