226
och förbittrat hans lif. Den gamla fruns ovilja mot svärdottern växte under dessa dagar till en sådan höjd, att hon mot all rim och reson i sitt hjärta gaf henne skulden, för att sonens hjärtlidande så hastigt brutit hans starka natur. En annan hustru, tänkte fru Bruce, skulle längre ha bundit honom vid lifvet. Hennes sätt mot Thora blef härigenom förändradt, och till sist var det endast med motvilja, hon kunde förmå sig att tala henne till.
Dagen före begrafningen måste hon dock göra det. En angelägenhet af vikt tvingade henne därtill.
»När komma dina föräldrar?» sade hon.
Thora såg sig villrådig omkring. Hon förstod, att den stränga frun nu skulle bli mycket ond, och att hon handlat illa. Själf fattade hon icke, hur hon kunnat göra så.
»Far och mor vet ingenting än,» sade hon darrande.
Gråten kämpade i hennes stämma, och hon såg rädd ut som ett barn, hvilket glömt något, som de stora fordra och kalla för plikt. Två skarpa, röda fläckar stego upp på den gamla fruns kinder. Något sådant hade hon aldrig kunnat tänka sig. Sådant var mot allt skick och bruk och kunde gifva anledning till ondt
