229
svärmodern fara hem till sitt. Men innan hon for, kallade hon svärdottern till samtal . De sutto i salongen, där skymning rådde midt på dagen. Mulen var oktoberluften ute och skumma fönstren.
»Jag far hem i dag,» sade den gamla. »Om en vecka kommer jag åter och ser till, hur du har det. Du behöfver tid på dig för att bli herre öfver dig själf. Det måste vi alla. Att du sörjer, det ser jag, och det är rätt. Ty en man, sådan du förlorat, kan icke glömmas lätt. Men allt det, som skall göras i lifvet, måste göras ändå. Förstår du mig?»
Thora nickade.
»Jag tror det,» sade hon.
»Godt,» fortfor den gamla frun. »Gå bara inte upp i dig själf för mycket. Och glöm inte arbetet. Arbetet är vår bästa vän. Det helar alla sår. Kom ihåg, att jag sade alla. Jag vet det, därför att en gång satt jag här ensam som du. Då lärde jag mig, att hvad man riktigt vill, det kan man. Och nu frågar jag dig: vill du försöka att vara en mor för dina barn och husbonde på Brucarnas gamla gård?»
»Jag tror det;» upprepade Thora.
Den gamla frun var icke nöjd med detta svar. Hennes ansiktsuttryck blef hårdt, och när
