230
hon en stund tigande betraktat sonhustrun, var likheten mellan henne och sonen så slående, att Thora måste slå ned sina ögon. Fru Bruce märkte detta och trodde, att Thora blygdes öfver sin egen brist på vilja och kraft.
»Vi få se tiden an,» sade hon därför långsamt. »Kan du icke utföra det värf, som Gud lagt på dina skuldror, får jag flytta tillbaka igen och hjälpa till. Hvad jag kunde förr, kan jag nog ännu en gång, om det behöfs. Johans son skall aldrig behöfva tillträda en gård, som fallit i vanskötsel, så länge jag kan hindra det.»
Därmed reste hon sig upp, kysste svärdottern på pannan och sade till afsked:
»Vill du försöka hjälpa mig med detta?»
På denna fråga svarade Thora ändtligen ja. Men det låg icke den tillitsfulla styrka i hennes röst, som den gamla frun hade önskat. När hon satte sig i vagnen och körde bort ifrån gården, tänkte hon på, hur föga hon förstod sonhustrun, och hur föga välde denna unga kvinna syntes henne äga såväl öfver sig själf som öfver andra. När vagnen svängde ut på landsvägen, omfattade den gamla frun gården och allt, hvad däromkring var, med en enda lång blick, och för sig själf tänkte hon: »Länge dröjer det ej, innan jag får vända tillbaka.»
