232
nade fara, sade hon åt ingen. När hushållerskan frågade därom, genmälde hon blott, att hon icke ämnade vara borta länge.
Följande morgon stod den gamla täckvagnen för dörren. Thora hade icke sofvit mycket denna natt. Malin, som vaknat och hört ljud, hade midt i natten smugit sig ut för att se till, om något var på färde. Då hade hon sett fru Thora stå i salongsfönstret och blicka ut mot den mörka liden, öfver hvilken stjärnhimmeln hvälfde sig klar med Karlavagnen lysande i norr. Malin hade smugit sig så nära, att hon kunnat se stjärntecknen, och hon trodde att det var på dem Thora såg. Men unga frun hade ingenting hört och icke heller rört sig ur stället. Säkert var det därför hon såg så utvakad ut, när hon steg in i vagnen. Ifrig att komma bort var hon också, så ifrig att hon påskyndade tjänarna, när kofferten skulle bindas fast bakpå vagnen. Därpå steg hon själf in och lät barnen lyftas in bredvid sig. Hans sattes bredvid henne, och den lille nyfödde, som var så blek och späd, lade hon öfver sina knän. Ingen hade hon tillåtit följa sig, och när vagnen körde bort, lade alla tjänstflickorna, som kommit ut på trappan, och nigande stodo kring vagnen, märke till att unga frun icke såg sig tillbaka.
