Sida:Thora.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

231

Dagen efter sedan den gamla frun rest, lät Thora taga ned den stora reskofferten och började packa. Som i en dröm hade hon gått, allt sedan det ögonblick då hennes man bars döende in i hemmet. Som i en dröm gick hon ännu. Hvarför hon handlade så, som hon nu gjorde, visste hon icke klart. Blott ett visste hon, att hvad andra nu fordrade af henne, det förmådde hon ej. Hon liknade en af dessa ömtåliga, spensligt byggda fullblodshästar, om hvilka det berättas, att när de sättas till för tungt eller pinande arbete, händer det, att de till sist slita sig och galoppera bort i vildmarken, där de hellre dö än låta fånga sig ånyo. Thora gick framför den öppna kofferten och packade som till en lång resa. Plagg efter plagg lade hon ned. Snabbt och säkert arbetade hennes händer. Ingen tillät hon hjälpa sig. Inga förklaringar om sin afsikt afgaf hon heller. När hon packat in sina egna tillhörigheter öfvergick hon till barnens. Ofvanpå det, hvilket hörde henne själf till, lade hon hvad deras var, de leksaker hvilka Hans värderade högst, allra öfverst. När kofferten var färdigpackad, låste hon den noga och gick sedan ut i köket. Där berättade hon, att hon skulle göra en resa, och att barnen skulle följa henne. Hvart hon äm-