234
sorg. Bredvid henne stirrar Hans med oförstående häpnad på skogen, som han aldrig sett förr. Närmare och närmare kommer Thora hemmet. Ty till hemmet är det hon far. Trött är hon ofta. Den lille är tung att hålla, så späd han än är. Dag efter dag håller hon dock ut. När Lars somnar, falla äfven Thoras ögon ihop. Mer än en gång har hon vaknat af skräck att tappa barnet. »Hvart ska vi fara, mor?» frågar Hans. Och Thora svarar: »Till morfar och mormor.» Gossen frågar vidare: »Är det mycket långt dit?» Han är trött på att sitta stilla, och dagarna blifva honom långa. Men han försöker vara tålig, därför att mamma är trött och måste tänka på lille bror. »I morgon äro vi framme,» svarar Thora. Hon ler i detsamma, ty skogen öppnar sig kring en sjö, som lyser fram med vassklädda stränder.
Långsamt går färden. Ofta måste de hvila för att ömsa kläder på den lille och ge barnen mat. Men Thora är ifrig. Hon är otåligare än Hans, fastän han är ett barn. En lycka är, att Lars sofver det mesta af tiden.
På femte dagen reser sig Thora upp och ser spändt framför sig. Vagnsfönstret låter hon gå ner. Hästarna sträfva långsamt uppför en brant backe. När de kommit uppför den backen,
