235
vet Thora att de kunna se sjön, hennes sjö, Vättern. Som en glänsande strimma skönjes den långt bort mellan tallarna och björkskogen, hvilken står bladfri och ren. Fram mot den vida vattenytan går färden, hästarna springa fortare. De få mil, som äro kvar, skall sjöns vida yta oupphörligt skymta fram, så ofta vägens bukter föra vagnen tillräckligt nära intill strandbrädden. Det är höst nu, bladen ha längesedan fallit af, gräset är visset och tufvorna tomma på blommor. Men Vätterns yta ligger blank med vågor, som glittra, solen skiner, blått lyser det från sjön som från himlen. Thora pekar ifrigt, och som vaknande ur en dvala, säger hon till Hans: »Se, Hans, är det icke vackert?» Gossen stirrar förvånad ut. En sjö har han aldrig sett förr, »Jo,» svarar han . »Är det en sjö?» »Ja,» säger Thora. »Det är en sjö.» Trollbunden i sin kärlek till allt, som omger henne, sitter Thora där lycklig och leende, som vore all hennes sorg glömd.
Vackert är landet, där de fara fram. Djupa och mörka stå skogarna, väldiga blåna höjderna i söder, ljusa ligga fälten i höstsolen. Vidare, blåare, härligare än allt är Vättern själf, den djupa källsjön med sitt lättrörda genomskinliga vatten.
