241
— Att hon inte skref ändå i stället och bad oss komma, sade hon. Att hon inte gjorde det!
— Jag kan inte tänka så, svarade kaptenen. Jag tänker på, att de måste ha pinat förståndet ur henne, för att hon skulle kunna komma att handla som hon gjort. Eljest hade hon icke kommit till oss på detta sätt, som hon gjorde. Det borde du veta. Ty Thora är ditt barn likaväl som mitt. Och vi känna henne.
Fru Dortha ställer sig vid dessa ord midt emot sin man. Förebråelsen i hans ord har hon icke hört. Hon är endast nöjd på dotterns vägnar, att fadern förstått henne. Därför säger hon, full af stolthet:
— Jag visste, att du skulle ta alltsammans, just så som du gjort.
Men för egen del kan fru Dortha icke känna sig lugn. Något, som liknar samvetskval, fyller henne. Hon minns nämligen att dottern en gång skrifvit och förtrott sig till sin mor, och hvad hon själf svarade då. Det förefaller fru Dortha därför, som vore hon på något sätt delaktig i det onda, som öfvergått Thora. Därmed vill hon dock icke betunga mannen nu, utan gömmer denna sin oro väl, som hon städse plägar gömma allt det myckna, hon lärt sig att för mannens skull bära ensam.
16. — Thora.
