242
Högtidliga som människor blifva, då något händt, hvilket går öfver, hvad hvardagslifvet bjuder dem, kände sig de båda gamla denna afton. Tala mera gjorde de icke. Hvar och en gissade den andres tankar, som vanan lärt dem. Inför det, som nu skett, förstodo de båda, att hvardagens torftiga visdom icke räckte till. Men att mycket skulle växa därur, det insågo de också och visste. Framför allt grufvade de sig vid tanken att på gamla dagar invecklas i en släktstrid med människor, hvilka ingen af dem sett, och som de därför misstrodde.
— Vi få försöka att hjälpa barnet, så godt vi kan, sade fru Dortha slutligen.
Därefter företog kaptenen sin vanliga rond kring den sofvande byggningen, stängde själf förstugudörren och lade bommen för.
