19
dyrbara boken, och den driftiga kaptenskan, hvilken åldrats i små förhållanden och ännu förde den slitsamma kampen mellan utgifter och inkomster, glad åt hvar dag, som förgått, utan att brödet var för knappt eller utgifterna alltför öfverraskande stora.
Fru Dortha var alltså familjens samvete, dess rådgifvare i hvad som rörde orätt och rätt och auktoritet i fråga om allt, som var Guds vilja. Kaptenen trodde fullt och fast, att hans hustru visste besked om de heliga tingen bättre än någon annan, och hvarje försök från barnens sida att inkräkta på hennes auktoritet i sådana frågor afvisades af kaptenen med stränghet och en viss vidskeplig ängslan. Dorthas andaktsstunder voro honom heliga, liksom hennes outtröttliga arbetsamhet var det, och båda dessa till sammans tackade han i sitt hjärta, att han trots de stora svårigheterna lyckats behålla Moheda, utan för svåra inteckningar, och ändå skaffa barnen en uppfostran, för hvilken han som ståndsperson icke behöfde skämmas.
Också hade fru Dortha ett nästan obestridt välde öfver sina barn, och från det att Thora var så liten, som hon kunde minnas, hade hon vant sig att se upp till modern och att trygga sig till henne. Mor var det man gick till både
