Oförberedt hade Konrad Olthov mött Thoras vagn. Som en syn, hvilken kommit och gått, hade den försvunnit. Hennes närhet hade uppskakat honom, redan den, och väckt minnen. Hennes sorg och hjälplösa ensamhet förstod han först när hon var borta, och han själf stod kvar, blickande efter vagnen, hvilken försvann där den långa backen svängde utmed sjön. Då steg åter Konrad Olthov till häst. Men till doktorsgården, där han tänkt besöka sin fästmö, red han denna gång icke. På den smala skogsstigen, som går fram under de glesa tallarna, vände han in och lät hästen gå i skridt, medan han själf tankfull och drömmande lät sig viljelös föras fram på de kända skogsvägarna. Ett par timmar senare ställde han själf in hästen i stallet och gick med betänksamma, långsamma steg vägen förbi inspektorsflygeln och fram emot Granås gård.
Thora hade återkommit i hans tankar,
