263
Så kom julen, och på juldagens morgon körde Konrad Olthov släden för sin fästmö på vägen till julottan. Rundtom på vägarna skymtade de fladdrande ljusen från brinnande facklor, bjällror klingade, muntra tillrop hördes, hästar gnäggade som smittade af människornas glädje. Aldrig tyckte sig Konrad ha känt en så hel och full julstämning. Bredvid sig såg han Ediths ansikte, omgifvet af pälsverk och rodnande af kylan. En varm känsla vaknade inom hans själ, en sådan, som mannen känner, när han vet sig stark, och att hans kära kan trygga sig till honom. Medvetandet om att det var ett offer, han tänkte bringa henne, gjorde den unga flickan blott ännu mera dyrbar i hans ögon. Konrad tyckte, att som de foro nu, skulle de följas åt alltid. Den lycka, han drömt om en gång, skulle han jorda för Ediths skull och genom själfva offret vinna en ny och större.
Så öfverspändt tänkte och kände Konrad Olthov denna juldagsmorgon. I kyrkan togo de båda förlofvade efter ortens sed plats på olika sidor om den smala midtelgången. Full af folk var den lilla träkyrkan, flämtande brunno ljusen i den vinterkalla luften, stark ljöd orgeln till julpsalmen: »Från himlens höjd oss kommen är.» Konrad satt på den plats, där hans fader setat
