Sida:Thora.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

264

före honom, i den bänk, som ännu var prydd med släktens gamla namnchiffer med kronan öfver, och han tänkte på, att lång tid skulle icke hinna förgå, innan Edith som hustru intog platsen vid hans sida här, i hemmet, ute och inne, öfverallt.

Och innan dess. —

Varm steg plötsligt tanken på Thora upp inom honom, blandades med sången och orgelns toner, flöt samman med den stora, underbara stämningen, hvilken julmorgonen förde med sig. Som bergtagen i dessa stridiga känslor, satt Konrad i fädernas gamla kyrkbänk, och först när prästen sade sitt amen och sången började på nytt, spratt han upp ur drömmen och såg, hur morgondagern började segra öfver de flämtande kyrkljusen.

På återvägen var han fåordig eller tyst, och när han ändtligen kom att se åt det håll, där Edith satt, märkte han, att hennes läppar darrade, och att gråten var nära att bryta fram. Då gjorde Konrad våld på sig själf, och i det han tvang sig till ett leende, slog han armen om fästmöns lif och kysste henne. Därpå lät han hästen löpa genom granskogen, bakom hvilken morgongryningen lyste röd öfver snön.

En långsam, tung juledag blef detta för Kon-