Sida:Thora.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

21

liga hem, och ingen hade därinne skrikit så högt och lett så gärna som hon. Hemmastadd var hon i husets alla vrår, och långt utom det samma. Hvar hon kom, lyste människor upp vid hennes åsyn. Hemmastadd var hon också med naturen. Vättern är en underlig sjö. Den är vid, så att man kommer att tänka hafstankar inför den, men på samma gång djup och kristallklar som en sagans jättekälla. Lättrörd och allvarlig är Vättern ännu mera än hafvet själft. Den kan ligga blickstilla i solglans och innan man vet ordet af, röras upp i sin innersta grund, så att vågorna gå skyhögt. Den kan storma fram med jättevågor och plötsligt åter ligga stilla, genomskinlig och klar. Sådan är Vättern. Ingen sjö i norden liknar den. Blott med alpsjöarna i Schweiz har den likhet. Därför berättar också sägnen, att från Vättern till dessa underbara fjällsjöar i söder går en underjordisk kanal, hvilken förenar dem. Därom visste Thora intet, men när hon gick vid Vätterns strand, tänkte hon ofta, att mellan dem båda, Vättern och henne själf, fanns ett samband. Lättrörligt och ombytligt var hennes eget sinne som den klara sjön. Denna tanke fann Thora dock så på en gång förmäten och vidunderlig, att hon behöll den för sig själf och icke meddelade den