22
åt någon, icke ens åt mor, som hon eljest förtrodde allt. På den trakt, där Moheda låg, gick skogen ända ned till Vätterns strand, och skogsdunklet bröt sig mot källsjöns klara, grönskimrande yta. Äfven här fann Thora något af de minnen, som följde henne genom lifvet. Och otaliga voro de tankeförbindelser, som dunklet och ljuset i denna skogens närhet till sjön skapade i hennes flickdrömmar.
Men midt i alla dessa drömmar, åt hvilka Thora som andra unga flickor hängaf sig under de timmar, då hon ensam vandrade ute i skogens mark, var hon en öm, klok och hängifven själ, och det bästa af allt, som hon mött i lifvet, var och blef för henne modern, hvilken verksam och blid höll hemmet vid makt och för omsorgen om andra glömde sig själf. Tidigt lärde hon sig förstå fattigdomen och kampen för den. Hon kunde märka, hur välståndet inom hemmet liksom steg, och hur föräldrarnas sinnen blefvo lättare. Samtal, som fördes, gjorde sitt till; snabba ord, korta meningar, hvilka växlades mellan föräldrarna, stannade i hennes minne. Och när hon i ensamhet tänkte öfver sådant, förstod hon brådmoget och barnsligt, men klart och lugnt, som hon bedömde allt, hvilket låg inom hennes räckvidd, både arten
