268
gingo var hård. Kölden hade förvandlat skogens mossa till ett bärfast golf, där de kunde gå fram öfver allt som på banade stigar. Öfver deras hufvuden susade granarna, och öfver Vättern, som skymtade genom skogsdunklet föll det kalla glittret från februarisolen, hvilken gick ned i ett dis af guldviolett.
Här brast bekännelsen om hans kärlek fram öfver Konrad Olthovs läppar. För första gången tyckte han sig se klart, i allt det som var. Här berättade han om hvad han kände för Thora, och hur han kommit att fästa sig vid en annan, berättade, icke för att vinna något, icke för att nå en ändring i sitt öde, icke för att gripa lyckan. Berättade endast därför, att han ej kunde annat, och därför att han en gång behöfde se sitt eget lif i ansiktet och veta, att denna enda kvinna han någonsin älskat, åtminstone en enda gång fick taga del i detta öde och se det som han. Medan han talade, kände han det, som bad han äfven Thora om förlåtelse för något svek, som han, utan att vilja det, mot henne hade begått.
Medan han talade blefvo Thoras steg långsammare och Konrads egna med hennes. Hans ögon föllo på Thora, där hon gick vid hans sida, och Konrad såg då för första gången, hur tärd hon såg ut, och hur åldrad hon blifvit. Ansiktet
