Sida:Thora.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

269

hade fått fina rynkor, och hyn var icke längre så frisk som förr. Just därför blef hon honom än mera kär. Det var, som hade hon lidit allt det, hvarom hennes anlete bar vittne, för hans skull. Aldrig kunde han göra det godt igen. I detta ögonblick föreföll det Konrad, som var det han, hvilken en gång öfvergifvit Thora och icke hon honom. Inom sig återfann han sin gamla känsla, att Thora var ett barn, hvilket intet annat skydd hade i världen än honom själf. Oerhördt, omöjligt, öfver alla gränser syntes det honom, att också han skulle gå bort och lämna henne ensam.

Men Thora trampade den isfrusna marken under granarna lyckligare, än hon någonsin gjort. Någon fanns dock, som älskade henne, någon, som alltid älskat henne, som ingenting ondt hade att säga om henne, och som burit hennes bild i sitt hjärta under alla dessa år, då hon trott sig vara allena och icke varit det. Hvad brydde det henne nu, att hon aldrig skulle nå lyckan! Hvad gjorde det, att lifvet, som väntade henne, var ödsligt och långt! Hvad brydde henne sorger och lidande, människors dom och allt, som förr synts henne tungt!

»Säg inte mer,» sade Thora.

Och när hon sagt så, lade hon sin hand på