32
var emot henne, lugn, vänlig och leende, när hạn var god, bestämd och en smula kort, när han trodde sig befara en motsägelse. Tungt blef också Thoras hjärta, när hon tänkte på, att hon skulle resa långt bort, ända ned till Skåne, med denne främmande man. Det kändes icke som om hon fått ett hem, utan blott som om hon skulle lämna det hon hade.
Tiden till eftertanke blef henne emellertid
icke lång. Under sommaren och början på
hösten rustades i kaptenshuset till bröllop, och
under den tiden satt Thora vid sin söm och
fick icke tid att se stort mera af sommaren, än
hvad som syntes från Moheda förstugukvist eller
från fönstret i matsalen, där sybordet stod.
Långa och många samtal hade Thora och modern
denna tid med hvarandra, och många voro de
goda råd om en hustrus plikter, som fru Dortha
då gaf sin dotter, medan vinkar om allt det nya
och okända hon gick till mötes ej heller saknades.
Värst af allt var, när modern talade om, att
barnet skulle flytta så långt bort, så att far och
mor kunde sjukna och dö, utan att ett bud
kunde hinna fram, som i tid underrättade deras
yngsta. Men äfven sådant sade fru Dortha på
sitt stillsamma, tålmodiga sätt, som gjorde allting
