41
första gången såg sitt nya hem, och när nästa morgon väckte, satt skrämseln på lur, och den var det, som väckte henne till den första dagen i det nya hemmet.
Thora var denna morgon ensam, när hon vaknade. Trött af resan, hade hon sofvit länge. Hennes man hade redan lämnat sofrummet. Utifrån gården kunde Thora höra hans starka, lugna stämma, som ropade utåt åkern. Yrvaken satte hon sig upp i bädden och försökte klara sina tankar. Hvad fruktade hon för? Hvilken ångest var det, som växte och växte inom henne?
Thora gled ned ur bädden och fram till fönstret. Med darrande hand skrufvade hon upp fönsterluckorna, sköt undan dem och såg ut. Blott dimman såg hon, dimman, som tätnat och fyllde dalen, stod stilla som en mur mellan henne och världen, till hvilken hon aldrig skulle komma att vakna. Genom dimman skymtade som ett ännu mera förtätadt inörker konturerna af den långsträckta åsen, hvilken Bruce prisat som det skönaste af all natur, han sett eller kunde få se.
Rysande vände sig den unga kvinnan inåt rummet. Tyst klädde hon sig för den nya dagen, hvilken börjat som i natt. Besviken kände hon sig på det hem, där hon visste, att hon måste stanna.
