46
rättavisar ett barn. Thora hade gråten i halsen, men behärskade sig. Instinkten sade henne, att hon kommit i beröring med en punkt i mannens natur, hvilken hon måste nalkas varsamt. Inom sig kom Thora att tänka på modern. Till henne skulle hon velat kunna gå just nu för att få hjälp. Som ett barn kände hon sig.
I sin nöd förstod hon blott, att hon måste visa sig tapper. Därför svarade hon, så modigt hon kunde:
»Jag ska försöka.»
Bruce klarnade upp vid dessa ord, och hans röst lät mildare, när han sade:
»Då går det nog.»
De hade kommit fram till bron, som går öfver bäcken. Den hade svällt upp af höstregnet, öfver stenar och grus störtade den fram, men längst in i klyftan, från hvilken bäcken kom, öppnade sig en tafla, så vild och vacker, att Thora för första gången måste stanna inför denna henne så främmande natur för att häpna och se. Midtför klyftan i Skäralid stod hon. På afstånd hade hon ej sett den, annat än som en dunkel rämna i åsen, hvilken försvann i ett hemlighetsfullt djup. Nu såg hon, att på botten af denna jätteklyfta rann en bred, forsande bäck. På båda sidor om bäcken reste sig tvärbranta
