47
bergssluttningar, längst in i klyftan gjorde bäcken en krök, så att en ny bergvägg kom att stänga utsikten. Bruce sade henne, att där kunde man gå långt in, en smal stig följde bäckens båda sidor, där kunde man gå och gå, lyssnande till bäckens brus, medan på båda sidor bergväggarna reste sig i fantastiska former, täckta af kullersten, bland hvilka gigantiska bokar ännu hade fäste. Men i dag ville han föra henne en annan väg. Och medan de gingo in mellan bokarna, där de bruna, nedfallna bladen hopat sig till en tät, mjuk matta, i hvilken deras fötter sjönko öfver anklarna, berättade Bruce vidare. Han talade om naturrevolutionen som här någon gång ägt rum i den gråa urtiden. Han pekade på de väldiga rasen af grå sten, som täckte klyftans branter. Som om en jätteplog i krökar gått tvärs genom åsen, såg det ut. Plogen hade ej haft jord att kasta undan. Genom rama berget hade den gått, och kokorna, den vräkt upp, voro väldiga stenar och block, kastade öfver hvarandra, rasande då och då i dånande skred, som gjorde branterna lifsfarliga att bestiga. Många voro sägnerna om denna trakt. Bäckamannen lefde här ännu, och när män voro borta från sina hustrur, kom han i mannens skepnad och besökte kvinnorna i deras bädd. Rå gick
