52
glans, däri skulle hon aldrig kunna taga del. Vackert var allt, hvad hon såg. Thora förstod, att det var vackert. Men till hennes själ talade det icke. Den hade hon lämnat kvar i den riktiga skogen, som växte ned emot den spegel blanka, vida sjön.
Bruce märkte först icke detta. Inför denna anblick var han så fylld af sin egen känsla, att han ett ögonblick nästan glömde Thora, för hvilkens skull han dock gått hit upp.
»Hit går jag hvarje söndag, när jag icke åker till kyrkan,» sade han. »Något vackrare finns icke.»
Först när han uttalat dessa ord, märkte han, att Thora stod tyst.
»Är här icke vackert?» sade han en smula otåligt.
Han ville icke ens tänka sig möjligheten, att hustrun icke såg trakten med samma ögon som han själf.
»Jo,» svarade Thora. »Här är vackert.»
Men hennes röst hade ingen klang och hennes ansikte lyste icke. Bruce märkte detta, och det var, som om någonting i hans egen känsla kyldes af. Snabbtänkt var han eljest icke. Men när något berör det innersta hos en män-
