Sida:Thora.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

53

niska, blir stundom äfven den långsammaste rörlig och förstår instinktivt. Därför förstod Bruce, utan att ett ord blifvit sagdt, något af hustruns känslor, och det föreföll honom, som utstrålade kyla från hennes person. En hvass misstanke, som sved och gjorde ondt, vaknade inom honom, misstanken, att hustrun gifvit honom sitt ja-ord tvungen eller med motvilja. Bruce gjorde sitt bästa att förjaga denna känsla. Men det lyckades honom dock ej förhindra att i hans röst låg något af bitterhet, när han svarade:

»Kanske behöfver man tid för att vänja sig vid att se detta.»

Utan att säga mera gick han ned utför den smala stigen, som följde branten och ledde rakt ned till bron, under hvilken bäcken forsade ned.

Thora följde honom tyst, snart låg skogen bakom dem, och på kullen midt öfver åkern syntes det låga envåningshuset med sitt höga tak och lindarna omkring det. Kalt och ensamt låg det nu i vinterskruden, och Thora kände, att hade hon haft någon att tala med nu, skulle allt ha blifvit bättre. Tyst gick Bruce bredvid henne, fasta och tunga ljödo hans steg emot den tilltrampade marken. Envist såg han fram-