Sida:Thora.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

64

»Nej, nej,» kom svaret. »Men så är det ändå.»

Därmed gick han tyst ut och lämnade Thora, som hade han icke tålt att stanna i hennes närhet. Hans ansiktsuttryck, när han gick, var sådant, att Thora ej kunde glömma det.

Ingenting visste hon dock om orsaken till mannens kyla, hvilken hon dag för dag kände allt starkare. I sin egen skrämsel gick Thora fången, och därför var hennes aning blind, som den är hos alla, hvilkas lif trängas samman kring en enda tanke, hvilken marterar dem, därför att den aldrig släpper sitt tag.

Hennes sinnesoro stegrades, därför att när julen var förbi, visste Thora, att hon skulle blifva moder. Vissheten härom skänkte henne föga glädje. Den var snarare för henne anledningar till en ny oro. Oduglig som hon mer och mer kände sig för att göra nytta eller sprida glädje, kunde hon icke tänka på annat, än att en ny källa till sorg liksom runnit upp inom henne själf. Bruce väntade sig mera af barnet än hon. Hans misstro mot Thora började gifva med sig. Tacksamheten mot hustrun, som kanske skulle skänka honom en son, vaknade inom mannen, och han sade sig själf, att den svaghet, som väckte hans misshag, kanske blott var utslaget