63
den natten plågat henne värre än vanligt, och när mannen tog i dörren, fick han vänta ett ögonblick, innan hon hann att öppna. »Stänger du in dig?» sade han förvånad och en smula skarpt. Då kunde Thora ej behärska sig, utan svarade: »Jag är så rädd ibland, när jag är ensam.» Som hon sagt det, smög hon sig in till mannen och sade: »Är du ond på mig för det?» Då sköt Bruce oblidt undan hustrun, och underläppen darrade. Han kom att tänka på, att bygden var henne främmande, bygden ingaf henne skrämsel, folket, trakten, allt detta, som var henne nytt, allt detta, där han kunde gå i mörkret och njuta af, hur stilla, godt och hemlikt allting var. Hemma hade Thora aldrig varit mörkrädd. Bruce behöfde icke fråga därom. Alltför väl visste han det. Denna ängsliga kvinnofruktan var honom motbjudande, väckte hans leda.
»Om du bara inte blefve så ond på mig, Bruce,» klagade Thora. »Jag är så ung.»
Han strök hennes hår med en tung, klumpig åtbörd, men hans ansiktsuttryck ljusnade icke.
»Ja,» genmälde han. »Och jag är gammal.»
Thora såg ifrigt upp.
»Jag menade icke så,» sade hon hastigt.
