Sida:Thora.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

79

då jämnar sig allting med tiden. När hon blir äldre, får hon se, att hon vunnit mannen, som hon aldrig kunde, den tid hon var ung och vacker, som jag också var det en gång, min flicka lilla, och han inte tänkte på annat än glädje eller lek, och att förlofningstiden skulle ta en ända. Och då behöfver man aldrig ångra, hvarken att man svärmat eller drömt, och inte att man gråtit några gånger heller och trott, att man var olycklig för hela lifvet.

Ett så långt bref, lilla Thora, har jag inte skrifvit sedan den tid, då jag var fästmö och lade pressade blommor i brefven och gömde på brefven dag för dag, i stället för att skicka bort dem, bara för att jag ville få lägga till allt möjligt, som jag trodde jag glömt. Så god tid skulle jag heller inte ha, om inte far vore borta. Men han kunde inte gå lugn här hemma. Han måste ta svarten och spänna för giggen och fara in till Jönköping, där han har ett par regementskamrater, som han ville få tala med. Far har ingen ro hemma. Här gå rykten om kriget, som man inte vill tro. Det heter, att vi svenskar skulle komma med också. Men aldrig kan jag väl tänka, att våra soldater skulle behöfva gå ut för att hjälpa danskarna mot tysken.

Men häromdan kom unge Konrad på Granås hit.