89
byggningen, kunde se, hur ljuset flyttade sig från fönster till fönster. Uppe från andra våningen glänste detta ensamma ljus. Där funnos praktrummen, de stora rummen, om hvilka sagolika berättelser gingo kring bygden, och som få af godsets nuvarande underhafvande någonsin hade sett. Där uppe hade nämligen lilla friherrinnan bott, och längst bort i den stora sängkammaren, där fönstren voro täckta med svart, hade hon stått lik en gång. Länge sedan, tyckte folket, hade detta skett.
Baronen var gammal redan när detta skedde, och ingen af hans underhafvande kunde säga sig någonsin egentligen ha känt honom. Mager och lång gick han där, som hade det hela varit honom en dröm. Ansiktet med de buskiga, rödblonda mustascherna var slappt och ögonen däri liksom döda. När sonen kom hem ur skolan för begrafningen, var det, som om fadern lika litet hade sett honom som någon af de öfriga. Konrad hette han, och när detta skedde, var han ännu ett barn. Skygg och ensam gick gossen omkring i det stora huset, där hans mor hade dött. Ingen hade han att tala med, och när den fjortonårige satt ensam i barnkammaren, där gunghästen och leksaksskåpet stodo kvar som minnen från lyckligare tider, sågo tjänarna, att
