enskilda egendom, hvilket ansågs såsom tjufnad (Abrahamsson ad Tj. 30). – Beträffande tjufnadshandlingen frånvek man väl icke uttryckligen den gamla fordran, att tjufnad skulle ske lönligen. Men å andra. sidan började uppfattningen af rånet alltmera inskränkas till medelst våld föröfvadt tillgrepp; hvadan osäkerhet rådde för det – visserligen praktiskt vida mindre freqventa – fall, att tillgreppet skett öppet, men utan våld. Antagligen berodde denna förändring på inverkan från utländsk rätt: redan C. C. C. (126, 159) hade uppställt våldet såsom kännetecken på rån och jemte den hemliga stölden erkänt en öppen – högre bestraffad – stöld.
Med afseende på tjufnadsdeliktets struktur hade L. L:s bestämmelser förändrats genom Str. O. 1653 och åtskilliga senare författningar. Snatteriet afskildes fortfarande från stöld (hvilket sistnämnda ord enligt den tidens språkbruk=tjufnad), nu utan afseende på om brottet var »uppenbart». Gränsen var 8 d. smt. (K. Res. 30/5 1698); men iteration inverkade nu, så att andra resan snatteri räknades för stöld (förtärande på stället af frukt i trädgård ansågs jemlikt 5 Mos. 23:24–25,icke straffbart). Äfven stölden indelades fortfarande efter värde, nu blott i två grader (gränsen 60 d. smt.; vid hustjufnad 30 d. smt., K. Pl. 15/2 1720). Den högre graden var belagd med dödsstraff; detsamma gälde om den lägre graden vid tredje resan. Jemte mindre qvalifikationer (t. ex. hustjufnad j. o.; viss tjufnad af hoffolk inom konungens borg, (Hof. Art. 16/12 1687, 59, 70; tillgrepp af vissa publika dokumenter K. Förb. 27/4 1695) funnos några fall, hvilka, oansedt värdet, redan vid första resan voro belagda med dödsstraff: kyrkostöld (Str. O. 1653, § 3); tjufnad från konungen (Hof. Arf. 16/12 1687, 59; jfr. K. B. 4/2 1698), stöld från strandadt båtsfolk (K. Pl. 6/12 1697), vid vådeld (K. Br. 15/11 1698), vid fiendenöd (K. Råds F. 5/4 1714). Inbrott och nattlig stöld (om än ur hus) voro deremot fortfarande icke qvalificerade. –
