försetts med straffskydd (litterär och artistisk eganderätt, patent etc.).
I moderna kultursamhällen uteslutas äfven den lefvande menniskan från sakbegreppets område (annorlunda i rättssystemer, som erkänt eller erkänna slafveri såsom rättsinstitut). Men under det »stjälande af barn» o. s. v., äfven med den mest utpräglade animus lucri, naturligen ej har något att göra med tjufnad (jfr Str. L. 15: 6–8; 22: 9), bör nämnda uteslutning anses gälla endast menniskan såsom lefvande organisk enhet, och hvarken menniskokroppen såsom lik, eller från menniskokroppen afskilda delar (hår etc.). Ur föreliggande synpunkt finnes således intet hinder för att sistnämnda föremål kunna utgöra tjufnadsobjekter, men jfr. ned. n. 6, α, γ, δ.
2. Flyttbarhet. Denna rent fysiska egenskap att vara lösgjord, flyttbar i motsats till den fasta marken och hvad dermed sammanhänger, bör icke förvexlas med den juridiska egenskapen af lös sak )( fast (L. 24/5 1895). Den genomgripande inverkan, som sistnämnda skillnad utöfvar inom många områden af rätten, hvilar på helt annan grund än föreliggande inskränkning i tjufnadsreqvisitet (t. ex. på nödvändigheten att, jemlikt lifvets regel, vid aftal om »fastighet» afgöra, hvad omfång kontrahenterna böra anses hafva förutsatt hos nämnda begrepp). Försåvidt blott föremålet låter sig flyttas, kan tjufnad icke på den grund uteslutas, att föremålet rättsligen betraktas såsom ingredierande del af en fastighet (äfven om t. ex., såsom i ett utländskt rättsfall förekommit, ett helt hus genom särskilda mekaniska åtgärder lyftes på rullar och bortföres).
3. Sjelfständighet. Afskiljandet utaf viss del af (flyttbar eller icke flyttbar) sak kan antingen anses innebära ett omhändertagande utaf den afskilda delen såsom ett sjelfständigt föremål eller ett blott och bart olofligt brukande. Olofligt brännande af ljus, lampa etc., begagnande af lackstång o. d. innesluter visserligen ett förbrukande