djur, som befinna sig fångade i giller, ryssjor o. a. jagteller fiskeredskap.
Omfånget af begreppen jagt och fiske måste bestämmas genom jemförelse med typiskt jagande och fiskande med hänsyn till fångstsätt och ekonomisk betydelse. Tydligen kan det icke komma an på t. ex. om de fångade föremålen äro »fiskar» i zoologisk mening: jfr. K. St. 17/10 1900 § 25 angående ostron-, perl-, hummerfiske etc., deremot torde fångst af fogelägg, ehuru omnämnd i Jagt St. § 13, icke kunna hänföras till jagt. Vilda djur (incl. delar eller produkter af sådana, äfvensom döda kroppar), hvilka icke äro föremål för jagt eller fiske, kunna antingen vara (i likhet med sistnämnda föremål) extra dommium, till dess de ockuperats (hvilket, som nämndt, inträffar med lefvande vilda djur), eller också in dominio äfven utan särskild ockupation. Men i ena som andra fallet kunna de, såsom naturprodukter, aldrig, utan att befinna sig i ockuperadt tillstånd, utgöra tjufnadsobjekter. Vid sådant förhållande hafva vi icke anledning att här närmare ingå på frågan om deras straffrättsliga ställning. Blott i förbigående må erinras, att lagen (B. B. 21: 2) i fråga om vilda bin tydligen betraktar olofligt tillegnande såsom hittegodsförskingring – en ståndpunkt, som i svensk rätt har gamla anor (beroende på binas ekonomiska betydelse i äldre tider), men hvaraf inga konseqvenser få dragas, hvarken för hittegodsrleliktets reqvisit eller i fråga om dominium till andra dylika föremål (blodiglar etc.); för straffskydd med hänsyn till döda djur eller delar och produkter af djur kan det i öfrigt komma an på det ganska ovissa omfånget af Str. L. 24: 4.
ad γ. I samma ögonblick en kroppsdel, genom afskiljande från den lefvande menniskokroppen, blir sak (j. o. n. 1), bör dominium anses uppstå. En annan fråga, huruvida en sådan kroppsdel har värde; skulle emellertid detta få anses vara förhållandet (t. ex. afklippt hårfläta), så
