erfarenheten visat, att det så ofta är förenadt med animus domini, att det skulle vara praktiskt olämpligt att behandla tillgreppet i och för sig endast såsom besittningsstöring och låta straffbarheten för tjufnad uppstå först då gerningsmannen möjligen företagit en ytterligare handling (försäljning, förtärande etc.), hvarigenom hans animus domini alldeles uttryckligen objektiverats. Lagarne betrakta derför animus domini såsom tillräckligt objektiverad genom sjelfva tillgreppet (såvida inga omständigheter göra det sannolikt, att detta gått ut på. något mindre än eganderättskränkning: besittningsstörande, olofligt brukande o. s. v.). – Det nämnda är tydligen icke tillämpligt på det undantagsområde af tjufnadsdeliktet, hvilket icke innefattar rättsstridigt öfverförande af innehaf: derom jfr. särskildt ad § 3 m. 1.
Såvidt emellertid ofvanstående regel gäller, blir alltså
handling, som icke innefattar rättsstridigt öfverförandei
innehaf, icke tjufnad. Häraf åter äro framför allt två
slutsatser att, draga: dels a) att ett icke rättsstridigt
öfverförande i innehaf (äfven med en rättsstridig animus domini!),
dels b) att en eganderättskränkning med hänsyn till en
redan i den kränkandes innehaf varande sak, icke utgör
tjufnad. Förstnämnda synpunkt är framför allt af
betydelse för gränsen emellan tjufnad å ena sidan samt
hittegodsdeliktet (Str. L. 22: 19) och förskingring (Str. L. 22: 11)
å den andra; sistnämnda synpunkt för gränsen emellan
tjufnad och förskingring.
ad α. Ur denna synpunkt kräfves ett åtskiljande mellan rättsstridigt och icke-rättsstridigt öfverförande i innehaf. Att innehafstagandet såsom sådant är rättsstridigt förutsätter med nödvändighet, att saken i någon grad (åtminstone med hänsyn till för den tillgripande kända särskilda omständigheter) kan anses, i handlingens ögonblick,
