– härifrån undantagadet fall, att, sedan lagakraftvunnen dom ågått för tjufnaden, brottslingen derefter begår en faktisk eganderättskränkning med hänsyn till det stulna godset, t. ex. gräfver upp och försäljer det: denna sista handling skulle då betraktas såsom fristående från det föregående tillgreppet och blifva sjelfständigt straffbar såsom försnillning. Emellertid kan denna uppfattning, hvilken skulle konstituera en skillnad emellan det fall, att tjufven behållit godset oförändradt och att han t. ex. omsatt det i penningar, icke antagas öfverensstämma med svensk rätt. Den är sjelfklar från en ståndpunkt, som direkt bygger brottsligheten på antisocialt sinnelag; men då brottet närmast bygges på rättskränkning (S. A. G. § 122), är tjufnadsbrottslighetens innehåll (så länge intet nytt rättsskyddadt innehaf uppstått, j. n.) uttömdt, i och med det att eganderätten definitivt anses såsom kränkt, och den stränghet, som träffar tjufven, derigenom att blotta besittningskränkningen anses innebära eganderättskränkning, kommer honom å andra sidan till godo derigenom, att en efterföljande faktisk eganderättskränkning juridiskt blir utan verkan. I detta resultat ändras ingenting, om utståndet straff för tjufnaden kommer emellan tillgreppet och det slutliga förbrukandet. Men skulle undertiden saken hafva kommit i främmande innehaf, t. ex. huset eller våningen, der tjufgodset gömts, öfvergått i annans besittning, så är kontinuiteten bruten: tjufvens innehafstagande blir då rättsstridigt, och handlingen blir tjufnad.
Ett giltigt samtycke af egaren utesluter naturligen eganderättskränkningen och dermed tjufnadsdeliktet, hvadan sålunda endast kan eventuellt återstå en kränkning af annan sakrätt eller af besittning. I dylika fall kan, genom »konvertering», egaren komma att juridiskt stå såsom gerningsman och den faktiske gerningsinannen juridiskt såsom medhjelpare (jfr. Förs. Subj. § 65). Angående samtyckets giltighet gälla allmänstraffrättsliga, regler, enär
